I skivspelaren just nu: Tame Impala – Lonerism (2012)

I skivspelaren just nu: Tame Impala – Lonerism (2012)

Innerspeaker från 2010 får anses vara det bästa psykedeliska albumet sedan psychboomen i slutet på 60- talet. Stora ord, visst men Kevin Parkers “Lennon lika” röst och det mer nytänkande psykedeliska soundet håller fast lyssnaren. Nämnas att detta i en genre som många ansett vara död sedan länge sedan.

Med stora förväntningar inför nya plattan “Lonerism” släpptes poppiga “Apocalypse dreams” som första singeln. Direkt framstod den som en mjuk övergång till nya skivan och utan större överaskningar. Andra singeln Elephant” blev istället den brytande och det fuzzande inferno som definitivt fick många att längta än mer till releasen. Gitarrerna i Elephant drar tankarna till riff från Black Sabbath och till Kevin Parkers text “Elephant”- “shakin’ its big red trunk for the hell of it” passar det utmärkt. När takten sedan bryts av med markeringar, solon blir låten fulländad dvs nyskapande bluesig retrorock. Tillskillnad mot de andra nyare låtarna skiljer sig Elephant sig markant, då den faktiskt var skriven redan före innerspeaker (2010)

Spår nr 1 och Inledande “Be above it” är annan ny riktning för bandet. Trots bankande trummor, nalkande effekter och flerinspelande roster känns låten mer som ett intro och blir tyvärr bortglömt. Trots att den är mixad av Todd Rundgrens vilkens album “A wizard a true star” (1973) annars influerar albumet. Däremot “Endors Toi”, “Music to walk home to “ känns däremot mer igenomtänkta och är utan en spretighet. Synthen på “Endoirs toi” kommer väl tillrätta och kan vara något att spinna på mer i framtiden.

Som helhet är texterna på skivan en aning mer melankoliska men fortfarande finns samma sound med glimtar av “Aussie” solsken. Parker sjunger överlag om ensamhet, ledsamhet och fokus ligger inombords. Detta tillsammans med Tame impalas genomslipande drömska sound gör att allt vävs ihop oklanderligt.

Bäst på plattan tillsammans med Elephant, Endors toi får ses vara Feels Like We Only Go Backwards som inleds med likt dr dre för sedan ta en helomvändning till en skön poplåt som trots titeln får en att vilja längta till sommaren. Avslutningen med Sun Coming up känns som ett felsteg och det hade räckt med den fina “Nothing That Has Happened So Far Has Been Anything We Could Control” som hittills I mitt musikår är den särsklass längsta titeln. En av årets bästa skivor.

Hela låtlistan:

01. Be Above It

02. Endors Toi

03. Apocalypse Dreams

04. Mind Mischief

05. Music to Walk Home By

06. Why Won’t They Talk to Me?

07. Feels Like We Only Go Backwards

08. Keep on Lying

09. Elephant

10. She Just Won’t Believe Me

11. Nothing That Has Happened So Far Has Been Anything We Could Control

12. Sun’s Coming Up

/A

I skivspelaren just nu: The Rolling stones – Aftermath (1966)

I skivspelaren just nu: The Rolling stones – Aftermath (1966)

Aftermath är det sjätte albumet från The Rolling Stones och det första som skrevs av radarduon Richards/Jagger. Skivan släpptes 1966 och då I två utgåvor som de flesta andra brittiska popskivor innan 66. . Anledningen var att UK utgåvor inte innehöll singlar samt att amerikanska album oftast innehöll 11-12 låtar tillskillnad mot de brittiska på 13-14 låtar.

Skivan innehålller en mängd olika influenser och får ses som ett stort steg I Rolling Stones diskografi. Mycket av skivans sound hittades I USA där den spelades in i den legendariska  RCA Studios i Hollywood, California på 6363 Sunset Boulevard.

Legenden Brian Jones spelar en mängd instrument som inte förutfattades i rockvärlden under  denna period.  På den psykedeliska resan I “ Paint it black spelar Jones sitar. På Mother little helper används Appalachian dulcimer och gemensamt för Lady Jane och I am waiting är Marimbas. Alla intrument ger varsin låt en riktning utan att för den delen tappa albumets helhet.

Med det skiftande instrumentutbudet ges ett musikalisk inblick i genres innhållande psych( paint it black) romantisk folk, baroque-folk ( Lady jane, I am waiting), jazz ( Under my thumb).

Texterna associeras till bandets dåtida leverna med Londons överklassgroupies – kvinnor som söker kickar (Under my thumb). Mothers little helper skildrar istället  (US versionen) användningen av receptbelagda läkemedel bland hemmafruar ur ett mörkare perspektiv.

Bäst på skivan är givet de klassiska Under my thumb, Mothers little helper, Paint it black,  men att stirra endast på de klassiska alstren vore att gräva huvudet i sanden. Out of time får en till allsång och den underskattade I am waiting vilken snyggt medverkade i Wes Anderson film Rushmore från 2006 har ett uppenbart brittisk sound a la Donovan vilket blir lysande. En fantastisk skiva helt enkelt.

/A

I Skivspelaren just nu: Vånna inget – Jag ska fly tills jag hittar hem (EP, 2012)

I Skivspelaren just nu: Vånna inget – Jag ska fly tills jag hittar hem (EP, 2012)


De senaste åren har en mängd olika försök gjorts att släppa en bra punkplatta och många med misslyckat resultat. Undantaget får ses vara Masshysteri –Masshysteri från 2010. Småländska Vånna inget gör också en värdig hyllning till genren som många sa dog för årtionden sedan. Formatet som nu verkar vara på tapeten är en Melodiös Pop-punk men där ångesten och drivet fortfarande finns kvar från ursprunget.

Texterna får ses som en nyckel som skapar en enkel, rakhet till oss lyssnare , en nyckel som känns som en smärre spark. En spark som får ses som en självklarhet för att göra något värdigt i punkengenren och det hittar vi på “Jag ska fly tills jag hittar hem “. Allra bäst på denna EP är låten nödsignal där Karolina Engdah sjunger:

“jag har träffat dig förr
jaja jag har sett dig precis överallt
vi har ett trasigt humör och vi
vi kan inte ta nånting kallt
och våra steg har slitit upp marken, slitit upp den här gatan
o du krossar hjärta efter hjärta med handflata”

Även I titelspåret känns drivet och det ges vibbar av en ung och hungrig Maria Andersson I tidiga Sahara Hotnights. Denna EP är definitivt en förbättring sedan debuten “Allvar” (2011). Så missa inte denna EP om ni tillgör dom som trodde att den svenska punken var död.

/A

I Skivspelaren just nu: Tallest man on earth – There is no leaving now

I Skivspelaren just nu: Tallest man on earth – There is no leaving now

Christian Mattsson bördig från Dalarna och mest känd i staterna har precis givit ut sin tredje fullängdare och det är i samma anda som tidigare, enkelt, avskalat och naket fast med några tillägg.  Hans stora inspiration Bob Dylan ges inte lika mycket utrymme som tidigare men finns där  i bakgrunden och främst vid fingerplockspelet i utmärkta Revelation Blues.  Låten ger bilden av en svensk Dylan ute på de små vägarna i Amerika. Fingerplockspelet ges även i ”Little Brother”  där Matsson försöker förmå genom texten:

“Why are you drinking again little brother

When your ramblings the hard part of loving you

You say the creek and the fogs wanna drown you

But there are deeper wells where we’re going to

There’s no drought in this unknown/drowning this unknown”

Tidigare har Mattson begränsats sig med bara gitarr, sång och tack vare det finstämda pianoalstret There is now leaving now ges skivan en annan dimension än tidigare skivor. Avslutningen On Every Page känns som en nedskalad Blue end alone ala Weeping Willows och utan att hitta låtar som sticker ut förutom fantastiska titelspåret så finns en fin helhet som borde inspirera även oss svenskar att ta oss ann – Tallest man on earth.

/A

 

I skivspelaren just nu: Francoise Hardy – Comment te dire adieu? (1968)

I skivspelaren just nu: Francoise Hardy – Comment te dire adieu? (1968)

Albumet hade till en början ingen titel men kom att kallas Comment te dire adieu efter skivans mest kända spår. Franscoise Hardy hade hört en amerikansk instrumental version av It Hurts to Say Goodbye och hennes manager tillfrågade Serge Gainsbourg att finna en text till låten. Sagt och gjort gavs låten en ny dimension där den än idag känns tidlös.

Albumet Innehåller till stor del covers däribland en version på Leonard Cohens  kända “Suzanne” som gör sig väldigt fin. Skivan har en genomtänkt höstlig aura och tillsammans med Franscoise Hardys sammetslena röst I ett begränsat tonläge så gjuts allt samman vackert.

Hennes pianocover på George Bassens IL N’Y A PAS D’AMOUR HEUREUX dvs det finns ingen lycklig kärlek är både  hjärtskärande och berörande. La Rue Des Coeurs Perdus ( ensam stad) ger en känsla av reflektion och Gainsbourg’s ‘L’anamour’ görs bättre än hans egna version.

 Es Etoiles et Le Mer’ and ‘A Quoi Ca sert?’ är låtar skrivna av Franscoise själv och Etonnez-Moi Benoit ger oss glädjande fransk jazz medan hon I  ‘A Quoi Ca sert?’ ställer frågan varför inför gitarrplockande, piano och stråkar.

En bra popskiva perfekt att reflektera både över,  samt ge reflektioner över livet i övrigt.

/A

I Skivspelaren just nu: The Hives – Lex Hives (2012)

I Skivspelaren just nu: The Hives – Lex Hives (2012)

Efter flera års väntan släpps ett nytt album från The Hives med titeln Lex Hives. Som på vanligt på sedvanligt Hives maner syftar titeln till storslagenhet då det tolv låtarna”utgör heliga lagar som livet hädanefter måste levas efter”.

I inledande introt ”Come on” manar “Howlin Pelle” på oss lyssnare och publikljud från Tussles in Brussles konserten hörs livligt och trots avsaknaden av text är det riktigt meddragande. Singeln ”Go right ahead” vars gitarrslinga påminner till tusen om ELO´s – Dont bring me Down ( hyllas för övrigt i konvolutet) får anses vara skivans tråkigaste och slätstruknaste, om man ser komiken i Pelle ylande på ”Without the money”. Andra referenser som kan dras är : gitarrerna på ” Joan jett´s” lika ”I Want more” där även AC DC får sig en liten hyllning. Annars är det här en nostalgisk skiva där det mesta refereras till bandets egna storhetstid, det är egenproducerat och det hörs.

Det är skrammel, uptempo och punkighet, det som bandet en gång tidigare byggde sin kaxiga attityd och identitet på, men som urholkats det senaste åren med ogenomtänkta samarbeten. ”These spectacles reveal the nostalgics” känns inspelad i ett slitet garage hemma i Fagersta under 90-talet, allt i en väldig positiv bemärkelse. ”If i had a cent” känns precis som ”No pun intended” från Tyrannosaurus Hives – En explosion i uptempo.”Patrolling Days” bjuder på det allta bästa och är en låt som kommer framtvinga publiken i allsång på festivalerna i sommar. 1000 answers gör inte heller någon besviken.

Förhoppningsvis gör Hives det de är bäst på i framtiden utan att ge sig ut på hal is. Trots att vissa spår inte når upp till toppbetyg kan de som ska se bandet i sommar se fram alltt med tillförsikt. Det bästa The Hives gjort på mycket, mycket länge.

Låtlista:

Come On!
Go Right Ahead
1000 Answers
I Want More
Wait a Minute
Patrolling Days
Take Back the Toy
Without the Money
These Spectacles Reveal the Nostalgics
My Time Is Coming
If I Had a Cent
Midnight Shifter

/A

I Skivspelaren just nu: The Stone Roses – The Stone roses (1989)

I Skivspelaren just nu: The Stone Roses – The Stone roses (1989)

Denna månad är det 23 år sedan debutalbumet från Stone Roses gavs ut och när nu Stone Roses återförenats är albumet högaktuellt igen.  ”Den största comebacken någonsin” har det kallats och hela 46 gånger i sommar kommer frontmannen Ian Brown att sjunga resurrection från den klassiska låten ”I´m the resurruction”. En låt som kommer från det bejublade och självbetitlade debutalbumet från 1989. Ett tidlöst album som av vissa sägs vara en del av Madchester epoken men framför allt varit en banande väg för födelsen av britpopen och stora band som Blur, Oasis och The Verve.

Första spåret ”I wanna be adored” inleds med en nötande ljud för att sedan byggas upp av bara bas innan så småningom gitarr och trummor eskalerar och Ian Brown sjunger

” I don’t have to sell my soul, he’s already in me, I don’t need to sell my soul, he’s already in me”

Mer tydligare än så blir det inte. Känslan av storslaghet som byggts upp fortgår under hela sången. Oasis hyllar låten I deras “Magic Pie” med låtraden “They are sleeping while they dream/And they just wanna be adored.”

För att ge en helhetsbild av albumet kan det beskrivas som solblekt popmusik med psykadeliska gitarrer uppblandat med dansinslag. Vilket tillsammans med de smått melankoliska texterna och Ian Browns silkeslena röst gav helheten en ny dimension.

Särskilt psykadelisk är John Squires gitarrspel I “Shot you down” där tempot är nedskalat och mest utstickande från skivan är dansanta “Fools Gold” som lär vara den låt som gör att många viger Stone Roses till Medchester eran.

På Bye Bye bad man för gitarrspelet tankarna till Johnny Marr i The Smiths och både “Made of Stone” och “This is The one” börjar I lugnt tempo för att sedan övergå till något större. Något större, det som “The roses” alltid var ute efter och nu alltså är ute efter igen. För att citera Ian Brown: ‘If we do get big… we’re either gonna get fucked up or we’re gonna die – that’s what happens to everybody” Allt eller inget. Tidlöst.

/A

I skivspelaren just nu: Beach House – Bloom (2012)

Hos många kritiker efter en hyllad skiva finns en inställning om att för att kunna ta emot uppföljaren med öppna armar krävs det en förändring. “Jag hatar när band förändras mellan skivor. De tänker innan de gör musik.”, har Beach House Alex Scally tidigare sagt och visst är det ett svar på att Bloom är en naturlig fortsättning av duons identitet. En identitiet bestående av en drömska ljudbild som med syntinslag, slow motion basgångar och Victoria Legrand speciella uttryck ter sig både musikaliskt och känslomässigt hos lyssnarna.

Det är Ibland är det svårt att skilja mellan drömmarna och verkligheten i texterna och när Victoria Legrand inleder en av Blooms starkaste låtar ”Lazuli” med orden” In the blue, of this life Where it ends, in the night When you couldnt see you would come for me” växer känslan än mer I mig. “The Hours” däremot står för ett högre tempo med synth och melodiösa gitarrer och är den låt som känns mest annorlunda på denna skiva gentemot “Teen Dream” i en väldigt positiv bemärkelse. Gitarren I “Wild” för tankarna till Cures “Disintigration” och melankolin känns om än i en lättsam förpackning och bara det att Beach House vågar göra det som de är bäst på får Bloom till ett vinnande album 2012.

Bästa spår: The Hours, Lazuli

/A

I skivspelaren just nu: Love – Forever changes

I Skivspelaren just nu: Love – Forever changes (1967)

Skivan som hyllades av alla kritiker när den kom 1967 men som inte nådde det publika genomslaget. När Rolling Stone Magazine för några år sedan rankade världens 500 bästa album hamnade Forever changes på plats nr 40. Skivnamnet kom till när Lee – bandets trummis hade hört en vanlig ”dumparhistoria” av en vän: Tjejen sade till sin fd kille som precis dumpat henne: – You said you would love me forever! Och han sa: – Well forever changes. När sedan albumtiteln slogs ihop med bandnamnet blev det den fantastiska titeln Love – Forever changes.

Forever changes ligger nära den folk/psykedeliska popen. Arthur Lees röst är mjuk, personlig och musikaliskt är skivan väldigt spretig med alla sina saliga intryck från akustiska instick uppblandat med klassiska intrument som cello, violin, trombon mfl.   Instick som försvinner för att sedan komma tillbaka och visst är det en skiva som kräver sina lyssningar.  På ”The Red Telephone” medverkar både  vionliner, cellos och Arthur Lee sjunger:

“Sitting on a hillside

Watching all the people die

I’ll feel much better on the other side.”

Vad han menar med detta är svårt att veta men tillsammans med de akustiska gitarrena och stråkarna skapas blanding av solsken och melankoli. “A House is not a motel”vilken är en av skivans starkaste drar mer till bandets tidigare album utan att för den delen inte passa in i albumets format. Ett format som andas mindre 60 tal. Låten inleds med ett högt tempo och det akustiska finns med hela tiden som bryts av med elgitarrer när Arthur Lee vrålar “Yeah alright now” och textmässigt är det lika bra här:

 “By the time that I’m through singing

The bells from the schools of walls will be ringing

More confusions, blood transfusions

The news today will be the movies for tomorrow”

“Alone again” ger oss mer av stråkar och är den enda låten skriven av Bryan Mclean som hittade inspiration av sin egna kärlekshistoria där han tålmodigt väntade på sitt livs kärlek. Även här byggs kontraster mellan melodierna, text fram varsamt och om du inte  fastnar för albumet på en gång.  Ta en till lyssning så kommer du att finna något nytt, något utomordentligt.

/A

I Skivspelaren just nu: Hannah Cohen – Child Bridge (2012)

I Skivspelaren just nu: Hannah Cohen – Child Bridge

Den föredetta modellen Hannah Cohen tröttnade på yrket och valde istället att göra en skiva. Debutskivan Child Bridge kom ut i dagarna och är baserad på texter skrivna tidigare i hennes liv.  Rösten är tårtörstande, viskande och inte helt olik Feist om än att den känns lättare. Inledande ”Dont Say” är vackert melankoliskt precis som ”The crying game” där Cohen sjunger:

 “How many times, do you think of her

When your heart is supposed to be with mine

So listen my love, my love

My love, life is alone”

Melanokoli i all enkelhet men det finns undantag i form av ”folkpopiga” ”Californa” och Boy + Angel. Allra bäst är endå allt i moll och främst ”Carry you under” med lite tyngre bas och högre toner. Detta album är inte direkt något nyskapande men ger endå den känsla jag tror Hannah Cohen vill förmedla och det räcker gott och väl för mig.

/A