Recension: Beach House Berns 7 November

I ett mellanting mellan höst och vinter och när kylan ständigt påminner en om ännu en kall vinter så behövs någon form av värme. Många har idag valt att besöka Berns för att värmas av drömpop duon Beach House,,bestående av Alex Scally och den skönsångande Victoria Legrand.

Öppningen sker med Wild från nya hyllade Bloom och Alex Scullys gitarr för tankarna till Cures “Disintigration” och melankolin känns om än i en lättsam förpackning. Det är dock en ganska platt inledning och påföjande Walk in the Park och Oher people ger ingen hint om att helhetsbilden ska förändras. Någonting saknas i kemin mellan frontmännen och den där känslan om att de verkligen älskar att stå på scen föregås lite.

En låt som står för ett högre tempo är The Hours.  Synthen, trummorna och den melodiösa gitarren får publiken i en helt annan stämning. Detta är den låt som känns mest annorlunda på Bloom gentemot “Teen Dream” och det i en väldigt positiv bemärkelse.

Fortsättningsvis går låtarna i ett bättre öde och det hela räddas upp av en rad fina klassiska versioner av bla Silver soul, Zebra och Norway. Det hela blir till vad som förväntas av den exentriska publiken som inte är bortskämda med klubbspelningar av duon.

För att ges ett bättre helhetsbetyg vore ett drag med att sätta låtarna i vissa omgjorda versioner för att få fram en blandning som saknas. Detta för att  locka fram den karaktär de två verkligen besitter.

Som helthet var det endå en varm spelning som många tog med sig hem denna kalla novemberkväll.

Bäst: The Hours, Alex Scallys gitarrspelande
Sämst: Spelningens variation samt Lazuli (förtjänar ett mycket bättre öde då den får ses som en av årets bästa låtar)

Betyg: 3/5

/A

Recension: The XX – Berns 2/8

Recension: The XX – Berns 2/8

Det är lite mer än 1.5 år sedan den hyllade trion gästade Sverige med en klubbspelning. Nu åter på Svensk klubbmark för att ge en inblick inför den superhypade uppföljaren till debuten XX – nämligen”Coexist.  Ett sedvanligt svartklätt The XX  kliver in på  ett förväntansfullt och fullsatt Berns.  Fyllt med de lyckligt lottade fans som lyckats knipa en biljett i det biljettlotteri som skapats för att alla skulle ha en schysst chans att få se trion.

Inledningen sker i form av singeln Angels,  i ett sound och tempo som lätt kan härledas till albumdebuten – The XX.  Vilket senare visade sig vara en vilseledande marknadsföring inför ”Coexist” då konserten istället tog andra banor.  Den enkla refrängen i Angels “Being as in love with you as I am” ger en form av viskande allsång hos publiken. Formatet fortsätter sedan i en  sedvanlig XX anda med  ”Heart skipped a beat”, Crystalised och Fantasy.  Det intima scenspråket som uppstår mellan Rory och Oliver kan bara vara ett resultat av idogt turnerande,  skapat av glädjen till musiken. Deras lugna spejande blickar berör publiken. En för kvällen ovanligt entusiastisk svensk publik.

Sedan börjar en period med nytt material (se låtlista nedan) som visar på vilken stor del Jamie XX har i bandet efter sin bandajour. Det är mer bas, högre tempo och en betydligt klubbigare sida som visas.  Men trots det förloras inte  soundet som de byggt upp med alla de enkla melodiösa slingorna och sina monotona röster. Det här är bra.

Tempot hålls upp med helt nya klubbigare versioner på äldre material som Shelter, Intro och en fantastiskt nervkittlande och mäktig version av Infinity.  Där en Jamie massakrerar slagverket som om det bara skulle användas för denna konsert. Det får Berns att fullkomligt explodera och när samtidigt massor med silverfärgad confetti faller ner från Berns vackra tak, så är det inte svårt att förstå att många väntat länge på denna konsert. Övergångarna  mellan varje låt är hårfin och avsaknaden av mellansnack känns naturlig, tid och rum raderas ut.  När sedan leenden på frontduon börjar synas ges en känsla av lättnad hos det hårt medieåtsatta bandet.

XX logon i bakgrunden tänds i slutet på konserten och känslan ges av de verkligen vill förtjäna sin logo  med stolthet. Avlutningen med Stars är pricken över i:et denna kväll. Detta var en hint om att världens mest nu aktuella band kommer att ha gjort en av årets bästa plattor inom årets slut.

 Spellista:

Angels

Heart Skipped A Beats

Fiction

Crystalised

Fantasy

Missing

Reunion

Sunset

Night Time

Swept Away (take care)

Shelter

VCR

Islands

Infinity

………………..

Intro

Tides

Stars

Stars

Recension: Frankie Rose, Debaser Slussen – 13/7

Recension: Frankie Rose, Debaser Slussen 13/7

Halvägs på sin Europa turne gästade den förre Crystal Stilts och Vivian Girls trummisen Frankie Rose ett för kvällen halvfullt Debaser Slussen (trots den fria entren).  Numera på egna ben har hon i bagaget,  ett av årets bättre album i form av “Intestellar”.  I och med framflyttningen på scenen har hon lämnat det lite skränigare garagesoundet och bjuder nu istället med oss till ett gotiskt, drömmande New Wave landskap i popformat. Det är minimalismen och de små detaljerna som skiljer “Interstellar” från andra mediokra indieplattor.

Inledningen sätter kvällens nivå direkt och ett av skivans starkaste kort i form av “Nightswim” avverkas tight av bandet. I singeln. ”Know me ”, för trummorna  tankarna till The Cure och det spelas därför senare , inte helt oväntat en lysande cover på Cures bästa “A forest”. En tolkning som jag även tror att Robert smith hade varit nöjd med. Gospel/Graces drömdoftande syntljud för även det tankarna till Cure men då till gruppens lysande “Disintigration”.

Skillnaden skiva /live  är hårfin. Det vackra melodierna från skivan når oss men ekona som ger mystiken lyser med sin frånvaro. En gammal låt spelas, “Candy” som gjordes av Rose’s gamla band Frankie Rose and the Outs och plötsligt är vi tillbaka till hennes tidigare Vivian girls sound. Vilket inte  alls känns lika intressant.  Trots det tighta bandet känns Frankie Rose inte som den starka scenpersonlighet som behövs för att lyfta det flesta låtarna till en nivå högre och det blir därför en ganska platt spelning.  Däremot i avslutningen med “Pair of Wings” växer hon en nivå och det blir en fin avslutning på kvällen.

/A

Recension: Fibes oh fibes, Katalin, 3 maj

Recension: Fibes oh fibes,  Katalin 2 maj

Med nya ”Album” tar Fibes oh fibes en tydlig riktning bort från hyllningen av 80-talet och 1987.  Nya skivan skiftar från höger och till vänster utan att det för den delen bli för spretigt. Bandet har  tidigare sagt  att detta är en hyllning till skivan som helhet och varför skivan heter just ”Album”. Det är stråkar, piano och mer framträdande gitarrer än det senaste synth inspirerade “1987”.

Inför ett för kvällen halvtomt Katalin kommer Christian Olsson och sitt 5 manna band in på den lilla intima scenen. Nya “Certhonia” inleder kvällen och vi ser ett tight spelande Fibes oh Fibes som är på tårna, framförallt i form av en frontfigur av rang i namn Christian Olsson.  Trots en medverkande violin i banduppsättningen kom kvällen att handla om främst det äldre materialet med låtar som “Love will always find a way” och “Cant be so”. Självförtroendet bandet utstrålar under kvällen går inte att misstro,

Nya singeln och soulpopiga “Goodbye to love” spelas med inlevelse och det får en att verkligen tro på Christans ord om att lämna kärleken med stolthet innan den lämnar honom igen. När “Apex of the sun” spelas ges en påminnelse av glädjen under de kommande sommarnätterna. “From me ” ges istället mer intimt av Olsson, endast på piano och det skapas en kontrast mot de tidigare glada melodierna under konserten.

Till avslutningen och extranumret ger bandet publiken vad de vill ha i form av ”Love Child” och den tappra skara som kom var nog väldigt nöjda med att ha varit på plats.

/A

Recension: A Place to bury Strangers, Strand – 20/4

Recension: A Place to bury Strangers, Strand – 20/4

A Place to bury Strangers kan beskrivas som ett noise-rock band med influenser från både punkrock, shoegazing men det tydligaste kännetecknet är de ljudväggar som byggs upp. Hög volym likaså.

Bandet kommer in på ett välbesökt Strand och konserten inleds direkt med rundgång. Det är tungt och visuellt mörkt. Gitarrerna skriker så mycket av all distorsion att det studtals blir svårt att urskilja melodierna. Inledningen sker med spår från “Exploding Head” från 2009 och det är de punkiga spåren som görs sig allra bäst därbland “I lived my life to stand in the shadow of your heart” och “Dead beat”. Noise rockarna lägger till en början “oljudet” i fokus och sången falnar i jämförelse med Oliver Ackermans distade gitarr och Jono MOFOs pumpande bas. Med en energi och en vilja  att bjuda publiken på en riktig rockshow( som vi skulle kalla osvensk)  så får det trots ansträngningarna inget stort gensvar från publiken.

“So far Away” från EP´n “Onwards on the wall” spelas och melodierna hörs än mer än tidigare och vi får en känsla av vilken riktning bandet är påväg till med det nya materialet. Lyckan kommer sen när EP´ns titelspår spelas med full inlevelse och när Jono MOFOs kastar sin bas samtidigt som Oliver Ackermans rör sig hastigt, spelande ovan huvudet och det får publiken att vakna till.

Det nya materialet har mindre “noise” och det får anses vara ett vinnande koncept. Nyligen meddelade bandet dessutom att en fullängdare ges ut den 26 juni med namnet ”Worship”. Möjligtvis en fortsättning på den fina EP´n Onwards on the wall.

Avslutningsvis gavs ett instrumentalt crescendo med gitarreffekter och alla trodde nog det skulle vara den mäktiga avslutningen på kvällen, men nej. Bandet gick på igen och gjorde ännu en stor, högljudd avslutning och huruvida bra Strands högtalare fungerar idag vet jag inte.

/A

Recension: The Hives + Imperial State electric, Debaser Slussen 29/3

Recension: The Hives + Imperial State electric, Debaser Slussen 29/3

500 personer , speciellt inbjudna bestående av släkt och vänner till bandet hade denna kväll samlats på Debaser Slussen för att bevittna The Hives köra ett set inför kommandes skivsläpp och turne. Givetvis med stora förhoppningar att få höra någonting nytt.

Nicke Andersson och  Imperial state electric öppnade upp kvällen på ett förtjänstfullt sätt med naggande solon och högt tempo. Låtar från nya och fina skivan ”Pop Wars” revs av och applåderna var varma.

Sedan var det dags för The Hives. Bandet kommer upp scenen och alla är såklart iklädda deras sedvanliga bandoutfit och vi får fortsättningsvis i sommar  följa dem i frack och hatt.  Enligt Howlin Pelle är Debaser Slussens en perfekt och liten scen att inte ramla ned från. (En pik till sig själv när han ramlade och slog sig illa tidigare). Inledningen sker med ”Try it again” vilken var en av många klassiska Hives låtar som avverkades under kvällen. Liveformen är det definitivt inget fel på och Howlins snygga mellansnack samt Arsons stagediving får publiken att tända till.

Med ett antal gamla ess i rockärmen var vi nyfikna på hur ”Lex Hives” kommer att låta. Av de nya alstre  spelades “Patrolling days”  som inbjöd publiken till allsång och låten  kommer att vara en av ”Lex Hives”  mest lysande med sin ådra i Hives tidigare material. ”Take Back My Toys” spelas men ger  inte samma effekt på publiken som ”Patrolling days”. En helt ny låt som aldrig spelats är ”My Time Is Comming” som är betydligt lugnare med annan riktning och fokus ligger mer på Howlins sång. Avslutningen skedde med nya singeln ”Go right ahead” vilken tydligt andas ELO och ”Dont bring me down”.

Inkallade igen tar sig bandet an en tickande bomb och avslutar hela konserten med en sedvanlig smäll och detta vara bara en liten teaser om vad som komma skall.

/A

Recension: Glasvegas akustisk minisession på Götgatan

Vid lunch idag meddelande Glasvegas detta via Twitter: “James and Rab will be doing a small set outside Hellstone music, gotgatan 24 in Stockholm. Little impromptu busking with a little pa. GVx.”Sagt och gjort befann sig två av bandets förgrundgestalter utanför musikbutiken Hellstone i Stockholm. Trots ösande  regn spelade James på som de vore hemma i regniga Skottland till den tappra skara människor som trotsade regnet. Det bjöds på 4 låtar i akustiska versioner, Geraldine,  Be Mine ( cover på The Ronettes), Flower and fotball tops, och vackert avslutande Daddys Gone.

Bandet spelar senare ikväll på fotografiska och de båda verkade vara på ett strålande spelhumör.  James Allan bakom en akustisk gitarr är något att längta efter och visst vore det roligt om han gjorde något eget. Ett tips är att lyssna från bandets live spelning på Obaren här i Stockholm då samma 4 låtar spelades in akustiskt. Finns att tillgå på Spotify.

/A

Recension: Dungen, Katalin i Uppsala – 3 mars

Recension: Dungen, Katalin  i Uppsala  – 3 mars

Innan Dungen intagit Strand i december förra året hade bandet inte spelat i Sverige på 2 år. Dungen är med sina svenska texter oerhört populära utomlands och då särskilt i USA. För kvällen väntade Uppsala för bandet.

De är väldigt få som hittat hit denna lördagskväll, lokalen känns halvfull. Då Dungen är ett band av stor kaliber och katalins lokaler är små och som gjutna för intima konserter känns det  hela en aning förbryllande. Inledningen är instrumental vilket också blev spelningens stora tema då många låtar på senaste skivan är instrumentala. “Skit i allt” från 2010 är enklare, lite mer nedtonat album men Dungens karaktär finns självklart fortfarande i flöjt och gitarrsolon om än i en liten lättare jazzig och mer melakolisk förpackning.   “Blandband” är den låt under kvällen som sticker ut bland det instrumentala delarna.

Hela bandet är oerhört duktiga, Reine Fiske ger sig verkligen hän med sin gitarr och Gustav Estjes vandrar mellan sång, gitarr, piano och flöjt. Tyvärr missas det oerhört viktiga samspelet med publiken och det känns som mer som ett väldigt bra rep. För kvällen väljs det att inte spela några gamla godingar som “Solen stiger upp” eller “Stadsvandingar” från debutplattan “Stadsvandringar”  (2002 ). En skiva som är mer psykadelisk och “woodstock” än de senare alstren. Med förståelse att de själva nog är trötta på en del av de låtarna.

Bäst under kvällen görs låtarna från “Ta det lugnt” (2005). “Du är för fin för mig” inleds Beatles ala “Let it be” och “Panda”, “Ta det lugnt”, “Festival” gör sig inte sämre.  Efter avslutningen klappar den tappra publiken frenetiskt för att få in bandet för ett extranummer. Bandet kommer inte och det känns ganska typiskt för denna konsert då Dungen inte blev riktigt inpirerade av den lilla publiken.  Väldigt tråkigt av ett begåvat band som leverat stort tidigare.

Betyg: 3/5

/A

Recension: Justice, Annexet 2 mars

Recension: Justice, Annexet 2 mars 

Röken ligger tät längs scenen, spotlightsen lyser intensivt i olika färger och publiken är peppade till tårna. Marshallhögtalarna står uppradade i berg, och mitt emellan dessa likt på ett upphöjt podium står de franska electrohjältarna Justice bakom deras signifikanta lysande kors.

Som bekant släppte gruppen förra året sin andra fullängdare ”Audio, Video, Disco”, som mottogs med delade meningar av kritikerna. Enligt min åsikt står albumet jämfört den tidigare hyllade debuten  ”†” verkligen i skuggan av det. Bortsett från titelspåret är albumet i mina ögon direkt svagt, och eftersom man här lagt större fokus på de lugnare partierna kommer albumet inte alls upp i samma nivå som det tidigare. Med andra ord hade Gaspard och Xavier en hel del att bevisa för att få tillbaka sin storhet då det brutalt vackra ”†” stod i en klass för sig.

Konserten inleds mäktigt med den brutalt tunga och utmärkta ”Genesis” från första albumet, och sätter direkt prägel på konserten. Guldkorn på guldkorn avhandlas (läs ex. ”Waters of Nazareth”, ”D.A.N.C.E.” och ”We Are Your Friends”) och tillsammans med ett väldigt snyggt synkad ljusshow, Annexets akustik och pubilken som verkligen är med på noterna blir det en väldigt mäktig tillställning. Titelspåret avhandlas bakom en lysande orgel, och det hela känns väldigt mäktigt. Något som dessutom blir påtagligt är att de nyare spåren fungerar bättre i en livemiljö än på skiva, då de här får den tyngd som krävs. Det hela hade definitvti blivit en fullpoängare om det inte vore för att en del låtar skalades ner till tunnare remixer, om detta var för att ge de övriga låtarna större tyngd är oklart. Det sticker tyvärr lite i öronen. Det blir därför en 4 av 5 i betyg, till en mycket trevlig konsert som jag tror många kommer att bära med sig länge.

Gaspard och Xavier – vi ses på Hultsfred! (Jag står längst fram).

/F

Recension – Thåström på Cirkus den 26 februari (turnepremiär)

Recension – Thåström på Cirkus den 26 februari (turnepremiär)

Aldrig har han varit såhär stor, Thåström. mannen, den mytomspunna, och kanske nu också en legend. Cirkus såldes ut direkt vid biljettsläppet och det lades tre stycken konserter i rad dagarna i enda.

Scenen är för kvällen smyckad i industridekor, det är metall, hårt och kargt. Thåström kliver in tillsammans med sitt eminenta band med bla Pelle Ossler och Ulf ”Rockis” Ivarsson. Han är iklädd svart kostym, hängslen och hatt som  direkt för tankarna till videon för ”Märk hur vår skugga”. Konserten inleds med titelspåret på nya skivan “Beväpna dig med vingar” och den följs av den tidigare, flitigt spelande ” Miss Huddinge 72” . Vi ser en annan Thåström som står på scenen. En avslappnad, nöjd, självsäker man och som han sjunger! “Miss Huddinge 72″ följs av ”Dansbandsångaren” som inte levererar som den gjorde på Way out west. Efter en ganska lugn inledning så startar konserten på allvar. Det sker med ”Aldrig nånsin komma ned” och nya ”Nere på maskinisten” där Thåström målar upp en kall, industri värld innehållande poeter och vilsna själar. Utmärkt!

Sen börjar något jag själv väntat på väldigt länge.” Ingen neråt sång” från ”De e ni som är dom konstiga de e ja som e normal” spelas och som den görs! Gåshuden är ett faktum och den text som jag tycker kan vara Thåströms bästa – den känns ända in kroppen. Tempot på konserten höjs, volymen likaså, vilket behövs för en Thåström i storform. Allt följs av ”Smaken av dig” och en positiv version av Imperiet dängan ”Kriget med mig själv”. Än personligare blir det med ”Främling överallt” som handlar om Thåströms relation med sin far, det personliga fortsätter i och med livssammanfattningen i ”Kortbiografi med litet testamente”som avslutas oväntat när Thåström nästan skriker ut orden ur låttexten. Det är en av konsertens höjdpunkter inklusive ”Ingen Neråt sång”, “Vacker död stad” som inte heller spelats särskilts ofta på senare år.

Extranumren inleds med “fanfanfan” vilken inte ter sig, den känns sönderspelad men Thåström ger publiken vad de vill ha. Den ” industrialiserade” versionen av ”Du ska vara president” fungerar alltid och Thåström pekar på publiken som såklart pekar tillbaka. Med samma tema på efterföljande “Rock´n roll är död ” görs ingen besviken. Konserten avslutas med ”Sönder Boulevard”. En hyllning till Köpenhamn där Thåström tidigare bodde. Låtvalen på konserten var ganska givna, inte några större överaskningar bjöds det på vilket ett troget fan kan känna som en liten besvikelse. Kanske hade tex en avslutning med nya avskalade ”Sluta när jag vill” gjort sig bättre.  Men det är en bagatell. Det är Thåström som är president just nu.

Låtlista
Beväpna dig med vingar
Miss Huddinge
Dansbandssångaren
Aldrig nånsin komma ned
Nere på maskinisten
Ingen Neråt sång
Smaken av dig
Kriget med mig själv
Främling överallt
Axel Landqvist Park
Låt dom regna
Kort biografi med litet testamente
Vacker död stad
St Ana katedral
Samarkanda

Extranummer

Fanfanfan
Du ska vara president
Rock´n roll är död
Sönder Boulevard

Betyg 4/5

/A